Förra kapitlet:

Jag berättade allt för honom och innan vi avslutade samtalet så berättade jag också att jag tänkte stanna kvar här en stund till. När jag hade avslutat samtalet så gick tillbaks till Sharon och hennes kompisar. De satt på sängkanten och pratade med Sharon, på svenska förstås så jag förstod inget. När jag kom in i rummet så tystnade de och tittade på mig. Jag berättade att jag kunde stanna ett tag till, killarna hade inget emot det.

-Okay, but you really don’t need to waste your time staying here. I mean I’m fine, sa Sharon.

-But I want to stay, svarade jag bestämt.

 

 

Sharons perspektiv

-Oh okay, sa jag chockat och tittade fundersamt på Liam. liam hade låtit väldigt bestämd när han sa att han tänkte stanna. Vad hade han för anledning till att stanna? Det kunde inte vara för att han tyckte synd om mig, jag var varken ensam eller särskilt sjuk. Jag hade bara fått ett astmaanfall, vilket förvissa alla utom jag tyckte var en väldigt stor sak. Nu var jag ju helt återställd, jag var bara kvar på sjukhuset för att doktorn skulle ta lite fler tester.

Liams perspektiv

Jag tittade ner i golvet och undvek Sharons misstänksamma blick. När jag sen tittade upp på henne igen så kom minnena tillbaka: de minnen som jag under lång tid lyckats tränga bort bit efter bit kom nu forsande tillbaka. Jag kunde förstås inte vänta mig annat än att det skulle hända nu när jag var i samma miljö som när jag träffade henne för sista gången, min bästa vän, hon som jag så länge kallat syster. Sharon var så lik henne att det var skrämmande. När jag såg henne falla ihop backstage så såg jag framför mig min älskade "syster", trots att hon aldrig var min syster så hade jag alltid älskat henne som en syster.

Jag upptäckte plötsligt att jag hade stått och stirrat på Sharon länge och hon verkade känna sig obekväm.

-Sooooo uhm, did you like the concert? frågar jag för att bryta tystnaden.

-Yeah, it was really great, svarade Sharon med ett blygt leende.

Nu verkade Victoria och Destiny komma ihåg att jag faktiskt var Liam Payne och tittade hoppfullt på mig.

-Could we pleeeaaase get an autograph? frågade de i kör med bedjande blickar. Sharon tittade lite irriterat på dem och verkade tycka att det var otrevligt och opassande att fråga efter att jag hade tagit mig tiden att följa med henne till sjukhuset och allt, men jag sa med ett leende "Of course you can, do you have paper and pen?".

-Yeah, wait a sec. I think I have it in my purse, svarade Victoria medan hon började rota i sin väska. Efter en stund utropade hon "Found it!" och räckte det till mig. Jag skrev min autograf på två sidor i blocket, ett till Destiny och ett till Victoria. Sen tittade jag tveksamt på Sharon, skulle jag ge henne en autograf också? Det skulle kanske verka skrytsamt, men samtidigt så hade hon ju faktiskt gått på konserten.

Sharons perspektiv

-Do you want an autograph as well? frågade Liam medan han tittade tveksamt på mig.

-Uh yeah, svarade jag tyst och kände värmen stiga i ansiktet. Just nu var jag antagligen illröd i ansiktet och jag var väldigt lättad över att Liam inte såg det, då han tittade ner i blocket och skrev sin autograf. Sen drog han ut pappret ur blocket och gav det till mig.

-Here you go, sa han med ett charmigt leende. Jag tackade och tog emot pappret. Detta skulle definitivt ramas in och upp på en vägg i mitt rum. Jag gäspade och märkte plötsligt hur trött jag var, jag tittade snabbt på klockan och upptäckte att klockan nästan var fyra på natten. Victoria såg mig gäspa och sa till de andra att de borde lämna mig ifred så jag fick sova. De höll med och direkt efter att alla hade lämnat rummet så stängde jag ögonen och somnade.

Efter några timmars djupt sömn fylld med drömmar om konserten och om Liam, så vaknade jag upp igen. Jag tittade mig sömnigt omkring, förutom mig så var bara Liam kvar i rummet. Han satt i en fåtölj som stod precis innanför dörren och höll på med sin mobil.

-What time is it? frågade jag med en gäspning. Liam tittade upp från mobilen och sa ”Goodmorning!”.

-It’s almost twelve o’clock, sa han efter att ha kollat på mobilen.

-Okay, where are Victoria and Destiny? frågade jag.

-They just left to go out for lunch and then go back to hotel to change and stuff, they said they would be back in about two hours I think, svarade han. Jag frågade om inte han också skulle äta lunch nu, men svarade att han hade varit nere i sjukhusets kafeteria för en stund sedan och ätit en smörgås. En sjuksköterska kom strax in med en bricka med lunch till mig. Jag tittade på maten och grimaserade, det såg inte särskilt gott ut. På brickan fanns en bulle med smör och ost på, ett glas apelsinjuice och en tallrik med potatis och lite fisk dränkt i någon sås. Jag smakade tveksamt på fisken och fick sen snabbt skölja ner det med juice. Därefter bestämde jag mig för att bara äta bullen och dricka upp juicen. Medan jag åt satt Liam och studerade mig. Jag tittade frågande på honom och höjde ögonbrynen. Han tittade bort och började plötsligt bli väldigt intresserad av sin mobil. Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte äta.

-What did you like best from the concert? frågade Liam som verkade ha fått nog av den jobbiga tystnaden.

-Uh, everything was really great, but my favorite part was when you sang “Moments”, which isn’t that surprising since it’s my favorite song, sa jag.

-Really? We’ve actually been thinking about taking “Moments” away and singing a newer song instead, berättade Liam.

-Well, I’m glad you didn’t, at least for this concert, sa jag och log. Vi fortsatte prata om koncerten och gick sen over till andra saker. Vi disskuterade allt möjligt och hade riktigt roligt. Tillslut var jag tvungen att fråga.

-Why did you stay? sa jag. Det syntes på Liam att frågan var oväntad.

-Didn’t I already tell you? I went with you here so you wouldn’t be alone, svarade han.

-Well, Yeah. But then my friends came and you still stayed. I mean I’m fine, I’m not sick or anything and I have my friends here. Not that I don’t want you to stay, I’m just wondering why, förklarade jag. Liam tvekade en stund innan han svarade.

-You… remind me of someone, sa Liam. Direkt efter att han hade sagt det kom en sjuksköterska in och frågade om hon kunde ta min bricka. Jag nickade, så hon tog den och gick. Jag ville fråga Liam vad han menade med att jag påminde om någon, men såg på honom att han inte ville prata mer om det.

Så jag frågade istället om inte Victoria och Destiny borde ha kommit tillbaks nu.

-Yeah, I guess so, svarade Liam frånvarande. Vi satt tysta länge. Tillslut slogs dörren upp och in kom Destiny och Victoria.

___________________________________________________________________________________________

Nytt Kapitel! Kommentera gärna!! :D

 

A Dream Come True - kapitel 10

A Dream Come True 2 kommentarer
Förra kapitlet:

Jag berättade allt för honom och innan vi avslutade samtalet så berättade jag också att jag tänkte stanna kvar här en stund till. När jag hade avslutat samtalet så gick tillbaks till Sharon och hennes kompisar. De satt på sängkanten och pratade med Sharon, på svenska förstås så jag förstod inget. När jag kom in i rummet så tystnade de och tittade på mig. Jag berättade att jag kunde stanna ett tag till, killarna hade inget emot det.

-Okay, but you really don’t need to waste your time staying here. I mean I’m fine, sa Sharon.

-But I want to stay, svarade jag bestämt.

 

 

Sharons perspektiv

-Oh okay, sa jag chockat och tittade fundersamt på Liam. liam hade låtit väldigt bestämd när han sa att han tänkte stanna. Vad hade han för anledning till att stanna? Det kunde inte vara för att han tyckte synd om mig, jag var varken ensam eller särskilt sjuk. Jag hade bara fått ett astmaanfall, vilket förvissa alla utom jag tyckte var en väldigt stor sak. Nu var jag ju helt återställd, jag var bara kvar på sjukhuset för att doktorn skulle ta lite fler tester.

Liams perspektiv

Jag tittade ner i golvet och undvek Sharons misstänksamma blick. När jag sen tittade upp på henne igen så kom minnena tillbaka: de minnen som jag under lång tid lyckats tränga bort bit efter bit kom nu forsande tillbaka. Jag kunde förstås inte vänta mig annat än att det skulle hända nu när jag var i samma miljö som när jag träffade henne för sista gången, min bästa vän, hon som jag så länge kallat syster. Sharon var så lik henne att det var skrämmande. När jag såg henne falla ihop backstage så såg jag framför mig min älskade "syster", trots att hon aldrig var min syster så hade jag alltid älskat henne som en syster.

Jag upptäckte plötsligt att jag hade stått och stirrat på Sharon länge och hon verkade känna sig obekväm.

-Sooooo uhm, did you like the concert? frågar jag för att bryta tystnaden.

-Yeah, it was really great, svarade Sharon med ett blygt leende.

Nu verkade Victoria och Destiny komma ihåg att jag faktiskt var Liam Payne och tittade hoppfullt på mig.

-Could we pleeeaaase get an autograph? frågade de i kör med bedjande blickar. Sharon tittade lite irriterat på dem och verkade tycka att det var otrevligt och opassande att fråga efter att jag hade tagit mig tiden att följa med henne till sjukhuset och allt, men jag sa med ett leende "Of course you can, do you have paper and pen?".

-Yeah, wait a sec. I think I have it in my purse, svarade Victoria medan hon började rota i sin väska. Efter en stund utropade hon "Found it!" och räckte det till mig. Jag skrev min autograf på två sidor i blocket, ett till Destiny och ett till Victoria. Sen tittade jag tveksamt på Sharon, skulle jag ge henne en autograf också? Det skulle kanske verka skrytsamt, men samtidigt så hade hon ju faktiskt gått på konserten.

Sharons perspektiv

-Do you want an autograph as well? frågade Liam medan han tittade tveksamt på mig.

-Uh yeah, svarade jag tyst och kände värmen stiga i ansiktet. Just nu var jag antagligen illröd i ansiktet och jag var väldigt lättad över att Liam inte såg det, då han tittade ner i blocket och skrev sin autograf. Sen drog han ut pappret ur blocket och gav det till mig.

-Here you go, sa han med ett charmigt leende. Jag tackade och tog emot pappret. Detta skulle definitivt ramas in och upp på en vägg i mitt rum. Jag gäspade och märkte plötsligt hur trött jag var, jag tittade snabbt på klockan och upptäckte att klockan nästan var fyra på natten. Victoria såg mig gäspa och sa till de andra att de borde lämna mig ifred så jag fick sova. De höll med och direkt efter att alla hade lämnat rummet så stängde jag ögonen och somnade.

Efter några timmars djupt sömn fylld med drömmar om konserten och om Liam, så vaknade jag upp igen. Jag tittade mig sömnigt omkring, förutom mig så var bara Liam kvar i rummet. Han satt i en fåtölj som stod precis innanför dörren och höll på med sin mobil.

-What time is it? frågade jag med en gäspning. Liam tittade upp från mobilen och sa ”Goodmorning!”.

-It’s almost twelve o’clock, sa han efter att ha kollat på mobilen.

-Okay, where are Victoria and Destiny? frågade jag.

-They just left to go out for lunch and then go back to hotel to change and stuff, they said they would be back in about two hours I think, svarade han. Jag frågade om inte han också skulle äta lunch nu, men svarade att han hade varit nere i sjukhusets kafeteria för en stund sedan och ätit en smörgås. En sjuksköterska kom strax in med en bricka med lunch till mig. Jag tittade på maten och grimaserade, det såg inte särskilt gott ut. På brickan fanns en bulle med smör och ost på, ett glas apelsinjuice och en tallrik med potatis och lite fisk dränkt i någon sås. Jag smakade tveksamt på fisken och fick sen snabbt skölja ner det med juice. Därefter bestämde jag mig för att bara äta bullen och dricka upp juicen. Medan jag åt satt Liam och studerade mig. Jag tittade frågande på honom och höjde ögonbrynen. Han tittade bort och började plötsligt bli väldigt intresserad av sin mobil. Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte äta.

-What did you like best from the concert? frågade Liam som verkade ha fått nog av den jobbiga tystnaden.

-Uh, everything was really great, but my favorite part was when you sang “Moments”, which isn’t that surprising since it’s my favorite song, sa jag.

-Really? We’ve actually been thinking about taking “Moments” away and singing a newer song instead, berättade Liam.

-Well, I’m glad you didn’t, at least for this concert, sa jag och log. Vi fortsatte prata om koncerten och gick sen over till andra saker. Vi disskuterade allt möjligt och hade riktigt roligt. Tillslut var jag tvungen att fråga.

-Why did you stay? sa jag. Det syntes på Liam att frågan var oväntad.

-Didn’t I already tell you? I went with you here so you wouldn’t be alone, svarade han.

-Well, Yeah. But then my friends came and you still stayed. I mean I’m fine, I’m not sick or anything and I have my friends here. Not that I don’t want you to stay, I’m just wondering why, förklarade jag. Liam tvekade en stund innan han svarade.

-You… remind me of someone, sa Liam. Direkt efter att han hade sagt det kom en sjuksköterska in och frågade om hon kunde ta min bricka. Jag nickade, så hon tog den och gick. Jag ville fråga Liam vad han menade med att jag påminde om någon, men såg på honom att han inte ville prata mer om det.

Så jag frågade istället om inte Victoria och Destiny borde ha kommit tillbaks nu.

-Yeah, I guess so, svarade Liam frånvarande. Vi satt tysta länge. Tillslut slogs dörren upp och in kom Destiny och Victoria.

___________________________________________________________________________________________

Nytt Kapitel! Kommentera gärna!! :D

 
Förra kapitlet:

-Well, when the people in the ambulance asked if anyone wanted to come with her and no one volunteered, I decided to go with, berättade Liam.

-That was very nice of you, sa jag med ett leende.

-Destiny? Victoria?, hörde jag bort ifrån sjukhussängen.

 

Sharons perspektiv

-You’re awake, sa Liam. Liam? Varför är Liam Payne här?!

-Um yeah, and uh... you’re Liam Payne, svarade jag förvånat och tittade undrande bort på Destiny och Victoria som stod brevid Liam.

Han skrattade till och sa ”Yes, that’s me”.

-Why are you here? frågade jag honom. Jag kunde inte komma på en enda rimlig förklaring till varför han var här.

-Well, I saw when you fainted. Then when no one could wake you up we called the ambulance and I chose to go with you to the hospital since no one else did, förklarade Liam.

-Oh… svarade jag. Det lät fortfarande osanolikt att han faktiskt hade ställt upp på att följa med en total främling till sjukhuset bara för att ingen annan gjorde det.

-Sharon, what really happened? frågade Destiny med ett bistert ansiktsuttryck.

Jag berättade för dem att jag hade fått ett astmaanfall och inte kunde hitta min inhalator I väskan. Efter det hade jag i princip bara ramlat ihop och allt hade svartnat för ögonen. När jag väl hade berättat färdigt kom doktorn in.

-Åh du är vaken, sa han med ett litet leende. Sen berättade han att det inte verkade vara någon fara med mig. Men de ville ha kvar mig här till i övermorgon, så att de kunde ta tester och se att inget i kroppen hade skadats av syrebristen. När doktorn hade gått frågade Liam vad han hade sagt, för Liam hade ju inte förstått något. Vi berättade för honom vad doktorn hade berättat och Liam verkade lättad över att det inte verkade vara något allvarligt. Jag sa till honom att han inte behövde stanna kvar här, det var ju trots allt ingen fara med mig. Men Liam bestämde att han tänkte stanna en stund till. Han gick iväg en stund för att ringa till de andra killarna och berätta var han höll hus. Då passade Destiny på att skälla ut mig.

-Sharon! Hur kunde du glömma att ta med din inhalator?! utropade hon argt.

-Eh, jag vet inte. Jag tänkte bara inte på det, svarade jag skamset utan att lyfta blicken och se hennes arga ansiktsuttryck.

-Fattar du hur orolig jag blir för dig? Hur många gånger ska du hamna på sjukhus för att du glömmer din inhalator innan du fattar att du alltid måste ha med den?

-Några gånger till kanske, sa jag med ett litet leende, men efter en snabb blick på Destiny så försvann leendet direkt.

-Okej, okej. Jag ska skärpa mig, sa jag sen.

-Bra, sa hon och satte sig ner på sängkanten.

-Sharon borde inte du ringa dina föräldrar och berätta vad som hänt? frågade Victoria. Det hade jag inte tänkt på, men det var klart jag behövde det. Hemresan var nu tvungen att skjutas upp en dag eftersom jag skulle ligga kvar på sjukhuset tills i övermorgon. Jag ringde upp mamma och pappa, och berättade vad som hade hänt. Först blev de båda väldigt oroliga, men jag lyckades lugna ner dem lite åtminstone innan vi hade pratat färdigt.

Liams Perspektiv

Jag gick ut från rummet där Sharon var och tog upp mobilen för att ringa killarna. Jag ringde upp Niall och efter ett par signaler så svarade han.

-Hi, It’s Liam, sa jag.

-Hi, where are you? Mike told us that you had went to the hospital with some girl, sa Niall.

Jag berättade allt för honom och innan vi avslutade samtalet så berättade jag också att jag tänkte stanna kvar här en stund till. När jag hade avslutat samtalet så gick tillbaks till Sharon och hennes kompisar. De satt på sängkanten och pratade med Sharon, på svenska förstås så jag förstod inget. När jag kom in i rummet så tystnade de och tittade på mig. Jag berättade att jag kunde stanna ett tag till, killarna hade inget emot det.

-Okay, but you really don’t need to waste your time staying here. I mean I’m fine, sa Sharon.

-But I want to stay, svarade jag bestämt.

_________________________________________________________________________________________

Ganska kort kapitel kanske, men ett kapitel i alla fall :D Förlåt att jag inte har lagt ut något på länge

Kommentera jättegärna! Jag vill veta vad ni tycker, berätta vad jag kan förbättra :)

 

A Dream Come True - kapitel 9

A Dream Come True En kommentar
Förra kapitlet:

-Well, when the people in the ambulance asked if anyone wanted to come with her and no one volunteered, I decided to go with, berättade Liam.

-That was very nice of you, sa jag med ett leende.

-Destiny? Victoria?, hörde jag bort ifrån sjukhussängen.

 

Sharons perspektiv

-You’re awake, sa Liam. Liam? Varför är Liam Payne här?!

-Um yeah, and uh... you’re Liam Payne, svarade jag förvånat och tittade undrande bort på Destiny och Victoria som stod brevid Liam.

Han skrattade till och sa ”Yes, that’s me”.

-Why are you here? frågade jag honom. Jag kunde inte komma på en enda rimlig förklaring till varför han var här.

-Well, I saw when you fainted. Then when no one could wake you up we called the ambulance and I chose to go with you to the hospital since no one else did, förklarade Liam.

-Oh… svarade jag. Det lät fortfarande osanolikt att han faktiskt hade ställt upp på att följa med en total främling till sjukhuset bara för att ingen annan gjorde det.

-Sharon, what really happened? frågade Destiny med ett bistert ansiktsuttryck.

Jag berättade för dem att jag hade fått ett astmaanfall och inte kunde hitta min inhalator I väskan. Efter det hade jag i princip bara ramlat ihop och allt hade svartnat för ögonen. När jag väl hade berättat färdigt kom doktorn in.

-Åh du är vaken, sa han med ett litet leende. Sen berättade han att det inte verkade vara någon fara med mig. Men de ville ha kvar mig här till i övermorgon, så att de kunde ta tester och se att inget i kroppen hade skadats av syrebristen. När doktorn hade gått frågade Liam vad han hade sagt, för Liam hade ju inte förstått något. Vi berättade för honom vad doktorn hade berättat och Liam verkade lättad över att det inte verkade vara något allvarligt. Jag sa till honom att han inte behövde stanna kvar här, det var ju trots allt ingen fara med mig. Men Liam bestämde att han tänkte stanna en stund till. Han gick iväg en stund för att ringa till de andra killarna och berätta var han höll hus. Då passade Destiny på att skälla ut mig.

-Sharon! Hur kunde du glömma att ta med din inhalator?! utropade hon argt.

-Eh, jag vet inte. Jag tänkte bara inte på det, svarade jag skamset utan att lyfta blicken och se hennes arga ansiktsuttryck.

-Fattar du hur orolig jag blir för dig? Hur många gånger ska du hamna på sjukhus för att du glömmer din inhalator innan du fattar att du alltid måste ha med den?

-Några gånger till kanske, sa jag med ett litet leende, men efter en snabb blick på Destiny så försvann leendet direkt.

-Okej, okej. Jag ska skärpa mig, sa jag sen.

-Bra, sa hon och satte sig ner på sängkanten.

-Sharon borde inte du ringa dina föräldrar och berätta vad som hänt? frågade Victoria. Det hade jag inte tänkt på, men det var klart jag behövde det. Hemresan var nu tvungen att skjutas upp en dag eftersom jag skulle ligga kvar på sjukhuset tills i övermorgon. Jag ringde upp mamma och pappa, och berättade vad som hade hänt. Först blev de båda väldigt oroliga, men jag lyckades lugna ner dem lite åtminstone innan vi hade pratat färdigt.

Liams Perspektiv

Jag gick ut från rummet där Sharon var och tog upp mobilen för att ringa killarna. Jag ringde upp Niall och efter ett par signaler så svarade han.

-Hi, It’s Liam, sa jag.

-Hi, where are you? Mike told us that you had went to the hospital with some girl, sa Niall.

Jag berättade allt för honom och innan vi avslutade samtalet så berättade jag också att jag tänkte stanna kvar här en stund till. När jag hade avslutat samtalet så gick tillbaks till Sharon och hennes kompisar. De satt på sängkanten och pratade med Sharon, på svenska förstås så jag förstod inget. När jag kom in i rummet så tystnade de och tittade på mig. Jag berättade att jag kunde stanna ett tag till, killarna hade inget emot det.

-Okay, but you really don’t need to waste your time staying here. I mean I’m fine, sa Sharon.

-But I want to stay, svarade jag bestämt.

_________________________________________________________________________________________

Ganska kort kapitel kanske, men ett kapitel i alla fall :D Förlåt att jag inte har lagt ut något på länge

Kommentera jättegärna! Jag vill veta vad ni tycker, berätta vad jag kan förbättra :)