När vi kom hem gick Lucy tveksamt ut ur buren. Hon tittade sig förvirrat omkring. Detta var ett nytt ställe för henne. Plötsligt rusade Ville ut för att titta på den nya ”voffen”. Lucy blev vettskrämd. Jag visste att det var svårt för Ville att förstå att han inte kunde rusa fram sådär, men jag blev ändå lite sur på honom. Jag lyfte beskyddande upp Lucy och förklarade för honom att Lucy blev rädd och han måste ta det lugnt i hennes närhet, iallafall när hon fortfarande var en så liten valp.

Jag tog in Lucy i huset. Hon var väldigt blyg och när jag satte ner henne på golvet så satte hon sig bara vid mina fötter. Jag gick några steg framåt och Lucy följde efter mig. Hon såg mig redan som sin matte och litade fullständigt på mig. Jag gick några steg till,  vände mig mot Lucy igen och kallade på henne. Hon rusade mot mig och hoppade upp i mitt knä. Hon slickade mig i ansiktet. Jag log mot henne och kramade om henne.

Jag visade henne till matskålarna, sen visade jag henne hundkorgen som stod brevid min säng i mitt rum. Där lade hon sig tillrätta, då passade jag på att sätta på henne sitt ljusblåa halsband. När jag gick ner för att äta middag följde Lucy efter mig. Hon satte sig på golvet brevid min stol. Jag smusslade ner lite korv till henne. Den åt hon upp snabbt.

Dagen efter när jag vaknade hade Lucy lämnat hundkorgen och krupit upp vid mina fötter istället. Där låg hon nu och sov sött. När hon märkte att jag rörde mig i sängen tittade hon trött upp på mig. Jag log, det var fortfarande svårt att förstå att hon var min. Hon slickade mig i ansiktet, sen hoppade hon ner från sängen, gick några steg mot dörren och vände sig om mot mig. Jag gick upp efter henne. Hon sprang ner för trappan och gick till matskålen för att äta. Jag tog en macka och åt den samtidigt som jag tittade på min älskade Lucy.

Efter jag hade ätit frukost klädde jag på mig och gick ut i trädgården med Lucy. Jag tog med en tennisboll som vi hade köpt till henne och kastade iväg den. Hon sprang efter den, tog upp den med tänderna och vände  sig mot mig. Hon verkade fundera på om hon skulle ge tillbaka den till mig, men när jag kallade på henne rusade hon fram till mig. Jag tog bollen ifrån henne och kastade iväg den igen. Så höll vi på i ungefär en timme men sen var Lucy så trött att hon la sig på köksgolvet och somnade direkt. Jag lyfte upp henne och henne på filten som vi hade lagt i vardagsrummet till henne. Nu var det några dagar sen jag pratade med Elin och Carro så jag ringde till dem. Vi bestämde att de skulle komma med bussen och hälsa på nästa helg.

Dagen efter var det måndag och det var dags att gå till skolan igen. Jag fick stiga upp en halvtimme tidigare för att gå ut med Lucy. Idag valde jag att cykla till skolan för jag var tvungen att cykla hem och gå ut med Lucy på lunchrasten. På skolgården träffade jag Sandra och Alex. De ville veta allt om Lucy och jag hade inget emot att berätta. ”Åh,så sjukt spännande! Jag kommer ihåg när jag fick Bree. Jag ville spendera varje sekund med henne”, berättade Sandra. ”Ja, det är precis så jag känner mig nu”, sa jag. ”Jag har ju förstås aldrig haft en hund, men det var ungefär så jag kände mig när jag fick Shanti”, förklarade Alex.

När jag kom hem väntade Lucy på mig. Jag tog med henne ut på en lång promenad. Vi passade ihop, hon och jag. Det var helt naturligt att gå där med henne, men samtidigt var det nytt och spännande. Det var ändå en ganska så lyckad flytt. Nu hade jag fått nya vänner, men hade också kvar mina gamla. Jag hade lilla Lucy, min älskade hund. dessutom var vårt nya hus mycket finare än det gamla och skolan var inte så dålig den heller, iallafall nu när jag hade kompisar där. Allt var helt enkelt underbart perfekt.

Det var den sista delen på Claudias nya liv. Kommentera gärna vad ni tyckte om den :)

Claudias nya liv - del 9

Claudias nya liv En kommentar

När vi kom hem gick Lucy tveksamt ut ur buren. Hon tittade sig förvirrat omkring. Detta var ett nytt ställe för henne. Plötsligt rusade Ville ut för att titta på den nya ”voffen”. Lucy blev vettskrämd. Jag visste att det var svårt för Ville att förstå att han inte kunde rusa fram sådär, men jag blev ändå lite sur på honom. Jag lyfte beskyddande upp Lucy och förklarade för honom att Lucy blev rädd och han måste ta det lugnt i hennes närhet, iallafall när hon fortfarande var en så liten valp.

Jag tog in Lucy i huset. Hon var väldigt blyg och när jag satte ner henne på golvet så satte hon sig bara vid mina fötter. Jag gick några steg framåt och Lucy följde efter mig. Hon såg mig redan som sin matte och litade fullständigt på mig. Jag gick några steg till,  vände mig mot Lucy igen och kallade på henne. Hon rusade mot mig och hoppade upp i mitt knä. Hon slickade mig i ansiktet. Jag log mot henne och kramade om henne.

Jag visade henne till matskålarna, sen visade jag henne hundkorgen som stod brevid min säng i mitt rum. Där lade hon sig tillrätta, då passade jag på att sätta på henne sitt ljusblåa halsband. När jag gick ner för att äta middag följde Lucy efter mig. Hon satte sig på golvet brevid min stol. Jag smusslade ner lite korv till henne. Den åt hon upp snabbt.

Dagen efter när jag vaknade hade Lucy lämnat hundkorgen och krupit upp vid mina fötter istället. Där låg hon nu och sov sött. När hon märkte att jag rörde mig i sängen tittade hon trött upp på mig. Jag log, det var fortfarande svårt att förstå att hon var min. Hon slickade mig i ansiktet, sen hoppade hon ner från sängen, gick några steg mot dörren och vände sig om mot mig. Jag gick upp efter henne. Hon sprang ner för trappan och gick till matskålen för att äta. Jag tog en macka och åt den samtidigt som jag tittade på min älskade Lucy.

Efter jag hade ätit frukost klädde jag på mig och gick ut i trädgården med Lucy. Jag tog med en tennisboll som vi hade köpt till henne och kastade iväg den. Hon sprang efter den, tog upp den med tänderna och vände  sig mot mig. Hon verkade fundera på om hon skulle ge tillbaka den till mig, men när jag kallade på henne rusade hon fram till mig. Jag tog bollen ifrån henne och kastade iväg den igen. Så höll vi på i ungefär en timme men sen var Lucy så trött att hon la sig på köksgolvet och somnade direkt. Jag lyfte upp henne och henne på filten som vi hade lagt i vardagsrummet till henne. Nu var det några dagar sen jag pratade med Elin och Carro så jag ringde till dem. Vi bestämde att de skulle komma med bussen och hälsa på nästa helg.

Dagen efter var det måndag och det var dags att gå till skolan igen. Jag fick stiga upp en halvtimme tidigare för att gå ut med Lucy. Idag valde jag att cykla till skolan för jag var tvungen att cykla hem och gå ut med Lucy på lunchrasten. På skolgården träffade jag Sandra och Alex. De ville veta allt om Lucy och jag hade inget emot att berätta. ”Åh,så sjukt spännande! Jag kommer ihåg när jag fick Bree. Jag ville spendera varje sekund med henne”, berättade Sandra. ”Ja, det är precis så jag känner mig nu”, sa jag. ”Jag har ju förstås aldrig haft en hund, men det var ungefär så jag kände mig när jag fick Shanti”, förklarade Alex.

När jag kom hem väntade Lucy på mig. Jag tog med henne ut på en lång promenad. Vi passade ihop, hon och jag. Det var helt naturligt att gå där med henne, men samtidigt var det nytt och spännande. Det var ändå en ganska så lyckad flytt. Nu hade jag fått nya vänner, men hade också kvar mina gamla. Jag hade lilla Lucy, min älskade hund. dessutom var vårt nya hus mycket finare än det gamla och skolan var inte så dålig den heller, iallafall nu när jag hade kompisar där. Allt var helt enkelt underbart perfekt.

Det var den sista delen på Claudias nya liv. Kommentera gärna vad ni tyckte om den :)

Dagen efter när jag gick till skolan var jag på jätte bra humör. I skolan träffade jag Sandra och Alex. Jag berättade för dem att jag skulle få en hund, de tyckte att det var jätte kul. Sandra och jag bestämde att vi skulle ut och gå med hundarna tillsammans någon gång. Alex sa att då ville hon också följa med, det fick hon såklart.

När jag kom hem rusade Ville fram till mig. Han var jätte glad. ”Voff voff”, sa han. Ville, sist jag kollade var du ingen hund eller såg jag fel? Din lilla busunge”,sa jag och ruffsade till honom i håret. ”Då såg du fel, voff, hör du inte att jag är en hund? Voff, svarade han. Jag kramade honom och sa ”Idag ska vi köpa saker till hunden. Vill du följa med?” ”Jaaaa!!!” Utropade han.

Vi kom tillbaka från köpcentret precis när pappa hade lagat färdigt maten. Vi hade varit där jätte länge och köpt allt en hund kan behöva. Vi köpte matskål, vattenskål, hundleksaker, hundkorg, godis, hundmat, koppel, hundhalsband, hundbur, filt att ha i korgen och ännu en filt som vi skulle ha på golvet i vardagsrummet. Det skulle förstås bara vara det bästa för min lilla älskling. Jag var väldigt nöjd. Vi var redo. Nu saknades bara hunden. Jag hade också funderat på vad hon skulle få för namn, men jag hade inte kommit på något bra ännu. Jag ringde till Elin och Carro, de kom med några förslag. De bästa förslagen var Diana, Victoria och Lucy.

De två veckorna gick och vi skulle åka och hämta hunden. Jag hade fortfarande inte bestämt mellan de namnen. Diana lät väldigt ståtligt, Victoria lät tufft och Lucy lät bara gulligt, och jag kunde inte bestämma mig. När mamma hämtade mig efter skolan åkte vi direkt till Linnea. Linnea släppte in oss och jag ville bara rusa in och lyfta upp min lilla sötnos. Men det gjorde jag förstås inte, utan jag följde lugnt efter Linnea in till valparna.

Det första ordet jag tänkte på när jag såg henne var gullig, så då kan nikanske gissa vad hon fick heta.Hon skulle heta Lucy. Det var det perfekta namnet för henne. Ett helt perfekt namn. Jag älskade henne och jag älskade namnet. Allt var perfekt.

Jag lyfte upp Lucy och kramade om henne. Hon hade inte växt särskilt mycket sen vi var här förra gången. Först var jag lite orolig att hon var sjuk eller något sånt. Men Linnea sa att det inte var något att oroa sig för, hon skulle få en växtspurt snart. Då kunde jag slappna av igen. Jag kände att Lucy slappnade av i min famn, hon hade känt att jag hade blivit ängslig innan och då blev hon också det.

”Vad ska hon heta?” frågade Linnea. ”Hon heter Lucy”, sa jag och log mot sötnosen i min famn. ”Det passar henne”, sa mamma. Jag var överlycklig. Vi tog hem Lucy.

Claudias nya liv - del 8

Claudias nya liv Kommentera

Dagen efter när jag gick till skolan var jag på jätte bra humör. I skolan träffade jag Sandra och Alex. Jag berättade för dem att jag skulle få en hund, de tyckte att det var jätte kul. Sandra och jag bestämde att vi skulle ut och gå med hundarna tillsammans någon gång. Alex sa att då ville hon också följa med, det fick hon såklart.

När jag kom hem rusade Ville fram till mig. Han var jätte glad. ”Voff voff”, sa han. Ville, sist jag kollade var du ingen hund eller såg jag fel? Din lilla busunge”,sa jag och ruffsade till honom i håret. ”Då såg du fel, voff, hör du inte att jag är en hund? Voff, svarade han. Jag kramade honom och sa ”Idag ska vi köpa saker till hunden. Vill du följa med?” ”Jaaaa!!!” Utropade han.

Vi kom tillbaka från köpcentret precis när pappa hade lagat färdigt maten. Vi hade varit där jätte länge och köpt allt en hund kan behöva. Vi köpte matskål, vattenskål, hundleksaker, hundkorg, godis, hundmat, koppel, hundhalsband, hundbur, filt att ha i korgen och ännu en filt som vi skulle ha på golvet i vardagsrummet. Det skulle förstås bara vara det bästa för min lilla älskling. Jag var väldigt nöjd. Vi var redo. Nu saknades bara hunden. Jag hade också funderat på vad hon skulle få för namn, men jag hade inte kommit på något bra ännu. Jag ringde till Elin och Carro, de kom med några förslag. De bästa förslagen var Diana, Victoria och Lucy.

De två veckorna gick och vi skulle åka och hämta hunden. Jag hade fortfarande inte bestämt mellan de namnen. Diana lät väldigt ståtligt, Victoria lät tufft och Lucy lät bara gulligt, och jag kunde inte bestämma mig. När mamma hämtade mig efter skolan åkte vi direkt till Linnea. Linnea släppte in oss och jag ville bara rusa in och lyfta upp min lilla sötnos. Men det gjorde jag förstås inte, utan jag följde lugnt efter Linnea in till valparna.

Det första ordet jag tänkte på när jag såg henne var gullig, så då kan nikanske gissa vad hon fick heta.Hon skulle heta Lucy. Det var det perfekta namnet för henne. Ett helt perfekt namn. Jag älskade henne och jag älskade namnet. Allt var perfekt.

Jag lyfte upp Lucy och kramade om henne. Hon hade inte växt särskilt mycket sen vi var här förra gången. Först var jag lite orolig att hon var sjuk eller något sånt. Men Linnea sa att det inte var något att oroa sig för, hon skulle få en växtspurt snart. Då kunde jag slappna av igen. Jag kände att Lucy slappnade av i min famn, hon hade känt att jag hade blivit ängslig innan och då blev hon också det.

”Vad ska hon heta?” frågade Linnea. ”Hon heter Lucy”, sa jag och log mot sötnosen i min famn. ”Det passar henne”, sa mamma. Jag var överlycklig. Vi tog hem Lucy.

Jag hade helt glömt bort att jag skulle få en hund. Åh, jag var så lycklig. Tänk att  jag skulle få en hund, en alldeles egen hund! Nu var jag glad att vi hade flyttat. Jag hade två kompisar på min nya skola och snart hade jag en hund också. En liten busig valp som jag kunde leka med i den stora trädgården, som skulle sova vid mina fötter på natten och som skulle hålla mig sällskap när jag var hemma själv.

 

-Nu är vi framme, sa mamma och väckte mig ur mina tankar. Mamma hade parkerat utanför en stor gård. Jag hoppade ut ur bilen,skuttade fram till dörren och tryckte på ringklockan. Inifrån hördes hundar som skällde.

-Jag kommer! ropade någon. Dörren öppnades av en tjej i 30-års åldern.

-Hej! Jag heter Linnea. Du måste vara Claudia, sa hon och vände sig mot mig.

-Kom in! Valparna är här inne. Jag följde tyst efter.

 

Vi gick in i ett rum som såg ut att vara vardagsrummet. Där inne sprang valparna omkring. Det var Golden Retriever valpar. De flesta kom skuttande mot oss. Det var så många valpar att välja på. Hur skulle jag veta vilken som var den rätta för mig? Jag satte mig ner på knä och flera valpar försökte sätta sig i mitt knä men alla fick inte plats, så de puttade ner varandra hela tiden.

 

Det var då jag såg henne. Hon hade inte kommit fram för att hälsa, hon satt bara i ett hörn och kikade misstänksamt mot mig. Hon var så liten, mycket mindre än de andra valparna. Jag gick sakta fram till henne och lyfte upp henne i mitt knä. Hon hade varit för blyg för att gå fram till mig. Hon tittade fortfarande misstänksamt mot mig men verkade slappna av i min famn. En sån sötnos, jag visste att det var henne jag ville ha. Jag älskade redan henne.

 

- Hon är den minsta valpen, sa Linnea. Jag tittade upp.

-Är det henne du vill ha?, frågade mamma.

Ja!! svarade jag entusiastiskt. Jag var super glad, vi skulle komma tillbaks om två veckor och hämta valpen. Först måste vi skaffa saker till min hund och jag måste bestämma ett namn.

 

När vi kom hem ringde jag direkt till Elin och Carro, och berättade allt som hade hänt idag.

-Jag visste väl att allt skulle ordna sig, sa Elin glatt.

-Hur vågade du tro något annat, Claudia, det är väl för tusan klart att allt skulle ordna sig. Du måste vara knäpp i huvudet eller något för att tro något annat! skrek Carro så högt att jag fick hålla luren långt ifrån mig för att inte bli döv.

-Allvarligt Carro, håller du på att bli galen eller? frågade jag.

-Nej, gumman, det är säkert för att hon saknar dig så mycket att hon blir knäpp i huvudet kanske, svarade Elin. Du, vi måste faktiskt komma och hälsa på snart.

-Ja, det är klart att ni måste. Kanske om tre veckor för då har jag ju fått hem hunden så då får ni träffa henne också,sa jag. Det tyckte Elin och Carro var en bra idé.

Claudias nya liv - del 7

Claudias nya liv Kommentera

Jag hade helt glömt bort att jag skulle få en hund. Åh, jag var så lycklig. Tänk att  jag skulle få en hund, en alldeles egen hund! Nu var jag glad att vi hade flyttat. Jag hade två kompisar på min nya skola och snart hade jag en hund också. En liten busig valp som jag kunde leka med i den stora trädgården, som skulle sova vid mina fötter på natten och som skulle hålla mig sällskap när jag var hemma själv.

 

-Nu är vi framme, sa mamma och väckte mig ur mina tankar. Mamma hade parkerat utanför en stor gård. Jag hoppade ut ur bilen,skuttade fram till dörren och tryckte på ringklockan. Inifrån hördes hundar som skällde.

-Jag kommer! ropade någon. Dörren öppnades av en tjej i 30-års åldern.

-Hej! Jag heter Linnea. Du måste vara Claudia, sa hon och vände sig mot mig.

-Kom in! Valparna är här inne. Jag följde tyst efter.

 

Vi gick in i ett rum som såg ut att vara vardagsrummet. Där inne sprang valparna omkring. Det var Golden Retriever valpar. De flesta kom skuttande mot oss. Det var så många valpar att välja på. Hur skulle jag veta vilken som var den rätta för mig? Jag satte mig ner på knä och flera valpar försökte sätta sig i mitt knä men alla fick inte plats, så de puttade ner varandra hela tiden.

 

Det var då jag såg henne. Hon hade inte kommit fram för att hälsa, hon satt bara i ett hörn och kikade misstänksamt mot mig. Hon var så liten, mycket mindre än de andra valparna. Jag gick sakta fram till henne och lyfte upp henne i mitt knä. Hon hade varit för blyg för att gå fram till mig. Hon tittade fortfarande misstänksamt mot mig men verkade slappna av i min famn. En sån sötnos, jag visste att det var henne jag ville ha. Jag älskade redan henne.

 

- Hon är den minsta valpen, sa Linnea. Jag tittade upp.

-Är det henne du vill ha?, frågade mamma.

Ja!! svarade jag entusiastiskt. Jag var super glad, vi skulle komma tillbaks om två veckor och hämta valpen. Först måste vi skaffa saker till min hund och jag måste bestämma ett namn.

 

När vi kom hem ringde jag direkt till Elin och Carro, och berättade allt som hade hänt idag.

-Jag visste väl att allt skulle ordna sig, sa Elin glatt.

-Hur vågade du tro något annat, Claudia, det är väl för tusan klart att allt skulle ordna sig. Du måste vara knäpp i huvudet eller något för att tro något annat! skrek Carro så högt att jag fick hålla luren långt ifrån mig för att inte bli döv.

-Allvarligt Carro, håller du på att bli galen eller? frågade jag.

-Nej, gumman, det är säkert för att hon saknar dig så mycket att hon blir knäpp i huvudet kanske, svarade Elin. Du, vi måste faktiskt komma och hälsa på snart.

-Ja, det är klart att ni måste. Kanske om tre veckor för då har jag ju fått hem hunden så då får ni träffa henne också,sa jag. Det tyckte Elin och Carro var en bra idé.