Förra kapitlet

Snart var några sjukvårdare här och lyfte upp Sharon på en bår innan de gav sig av så frågade de om det var någon som kunde följa med till sjukhuset. Jag tog ett snabbt beslut erbjöd att jag kunde följa med. Jag fick hoppa in i ambulansen och sitta där bak med några sjukvårdare och den här tjejen Sharon som låg medvetslös på båren. De hade gett syrgas till henne så att hon skulle kunna få i sig tillräckligt med syre.

 

Destinys perspektiv

Jag och Victoria hade precis trängt oss ut ur folkmassan utanför Globen och var på väg att leta upp något café när vi hörde ambulanssirener och strax därefter körde en ambulans körande från Globen. Jag och Victoria tittade på varandra, vad hade hänt?

-Ring Sharon och fråga henne om hon vet vad som har hänt, hon är ju kvar där, sa Victoria.

Jag tog upp mobilen och ringde till henne. Efter några signaler svarade någon ”Hello?”.

Liams perspektiv

Medan vi satt i ambulansen på väg mot sjukhuset hörde jag plötsligt en ringsignal. Det verkade som att det kom från Sharons jackficka så jag stack ner handen och fick upp en mobil. Jag tog upp mobilen mot örat och sa ”hello?”.

-Eh Sharon? hörde jag från andra sidan luren.

-No, this is Liam, svarade jag.

-Liam Payne?!

-Yes.. Listen, your friend Sharon, she kind of collapsed. We’re in an ambulance on our way to the hospital. You should probably also go there.

-Oh no! Yeah I’ll go to the hospital. Sharon has got asthma. Oh gosh I knew this was going to happen again.

-So this has happened before?

-Yes, she isn’t very cautious about her asthma. But we are going to the hospital now, so I guess I see you there?

-Yeah, call again when you’re there so I can tell you exactly where we are.

-Okay, bye.

Destinys perspektiv

Jag lade på och tittade upp på Victoria som hade stått och tittat oroligt på mig under hela samtalet.

-Sjukhuset? Sa hon frågande.

-Sharon har fått astmaanfall, det är hon som var i ambulansen. Vi måste till sjukhuset, svarade jag.

-Okej, då sticker vi dit nu, sa Victoria förvånansvärt lugnt.

-Är du inte orolig? Frågade jag henne.

-Jo, det är jag väl. Men om det var ett vanligt astmaanfall och hon är på väg till sjukhuset så borde de ju ha läget under kontroll.

Jag nickade fundersamt, detta lugnade ner mig lite. Sjukhuset var inte så långt härifrån så vi började gå i rask takt mot det. Trots det Victoria precis hade sagt så kunde jag inte låta bli att vara orolig.

Efter ungefär tio minuter stod vi utanför sjukhuset. Jag ringde till Sharons mobil igen och Liam svarade. Han berättade var vi skulle gå och en stund senare var vi utanför rummet där Sharon låg. Jag knackade lätt på den öppna dörren och sen gick vi in i rummet. Sharon låg i en sjukhussäng, fortfarande medvetslös. Brevid henne på en stol satt Liam, han reste sig upp när vi kom.

-Hi, I’m Destiny, the friend you talked to on the phone, berättade jag. Oh and this is Victoria.

-Hi, svarade han. The doctor said that she will wake upp any minute now.

-That’s great, sa Victoria. Sen vände hon sig till mig och gav mig en blick som sa “vad var det jag sa?”.

-So, why did you come with her to the hospital? Frågade Victoria.

-Well, when the people in the ambulance asked if anyone wanted to come with her and no one volunteered, I decided to go with, berättade Liam.

-That was very nice of you, sa jag med ett leende.

-Destiny? Victoria?, hörde jag bort ifrån sjukhussängen.

_______________________________________________________________________________________

Skulle uppskatta om ni ville skriva en liten kommentar :)

 

A Dream Come True - kapitel 8

A Dream Come True 2 kommentarer
Förra kapitlet

Snart var några sjukvårdare här och lyfte upp Sharon på en bår innan de gav sig av så frågade de om det var någon som kunde följa med till sjukhuset. Jag tog ett snabbt beslut erbjöd att jag kunde följa med. Jag fick hoppa in i ambulansen och sitta där bak med några sjukvårdare och den här tjejen Sharon som låg medvetslös på båren. De hade gett syrgas till henne så att hon skulle kunna få i sig tillräckligt med syre.

 

Destinys perspektiv

Jag och Victoria hade precis trängt oss ut ur folkmassan utanför Globen och var på väg att leta upp något café när vi hörde ambulanssirener och strax därefter körde en ambulans körande från Globen. Jag och Victoria tittade på varandra, vad hade hänt?

-Ring Sharon och fråga henne om hon vet vad som har hänt, hon är ju kvar där, sa Victoria.

Jag tog upp mobilen och ringde till henne. Efter några signaler svarade någon ”Hello?”.

Liams perspektiv

Medan vi satt i ambulansen på väg mot sjukhuset hörde jag plötsligt en ringsignal. Det verkade som att det kom från Sharons jackficka så jag stack ner handen och fick upp en mobil. Jag tog upp mobilen mot örat och sa ”hello?”.

-Eh Sharon? hörde jag från andra sidan luren.

-No, this is Liam, svarade jag.

-Liam Payne?!

-Yes.. Listen, your friend Sharon, she kind of collapsed. We’re in an ambulance on our way to the hospital. You should probably also go there.

-Oh no! Yeah I’ll go to the hospital. Sharon has got asthma. Oh gosh I knew this was going to happen again.

-So this has happened before?

-Yes, she isn’t very cautious about her asthma. But we are going to the hospital now, so I guess I see you there?

-Yeah, call again when you’re there so I can tell you exactly where we are.

-Okay, bye.

Destinys perspektiv

Jag lade på och tittade upp på Victoria som hade stått och tittat oroligt på mig under hela samtalet.

-Sjukhuset? Sa hon frågande.

-Sharon har fått astmaanfall, det är hon som var i ambulansen. Vi måste till sjukhuset, svarade jag.

-Okej, då sticker vi dit nu, sa Victoria förvånansvärt lugnt.

-Är du inte orolig? Frågade jag henne.

-Jo, det är jag väl. Men om det var ett vanligt astmaanfall och hon är på väg till sjukhuset så borde de ju ha läget under kontroll.

Jag nickade fundersamt, detta lugnade ner mig lite. Sjukhuset var inte så långt härifrån så vi började gå i rask takt mot det. Trots det Victoria precis hade sagt så kunde jag inte låta bli att vara orolig.

Efter ungefär tio minuter stod vi utanför sjukhuset. Jag ringde till Sharons mobil igen och Liam svarade. Han berättade var vi skulle gå och en stund senare var vi utanför rummet där Sharon låg. Jag knackade lätt på den öppna dörren och sen gick vi in i rummet. Sharon låg i en sjukhussäng, fortfarande medvetslös. Brevid henne på en stol satt Liam, han reste sig upp när vi kom.

-Hi, I’m Destiny, the friend you talked to on the phone, berättade jag. Oh and this is Victoria.

-Hi, svarade han. The doctor said that she will wake upp any minute now.

-That’s great, sa Victoria. Sen vände hon sig till mig och gav mig en blick som sa “vad var det jag sa?”.

-So, why did you come with her to the hospital? Frågade Victoria.

-Well, when the people in the ambulance asked if anyone wanted to come with her and no one volunteered, I decided to go with, berättade Liam.

-That was very nice of you, sa jag med ett leende.

-Destiny? Victoria?, hörde jag bort ifrån sjukhussängen.

_______________________________________________________________________________________

Skulle uppskatta om ni ville skriva en liten kommentar :)

 
Förra kapitlet:

- Now we’re going to sing the last song for tonight, sa Liam och musiken började spela. De började sjunga Moments. Under hela tiden hade jag lyssnat uppmärksamt och inte ännu tittat under min stol. Destiny knuffade till mig och frågade om jag hade någon lapp under stolen. Framtills nu hade jag inte haft en tanke på att kolla under stolen. Jag lutade mig fram och stack handen under stolen...

 
 

Jag kände en bit papper som satt fast under under min plats, jag drog loss pappret och  vecklade upp det. Jag läste vad det stod på lappen, jag kunde knappt tro det. På lappen stod det att jag var en av de fem som fick gå backstage.

- Destiny! Titta! utropade jag och tryckte upp lappen i ansiktet på henne. Hon ryckte åt sig lappen och läste vad det stod. Hon pep till och tittade upp på mig med ett stort leende på läpparna.

-Jag kan inte fatta det! Du får gå backstage och träffa One Direction! skrek Destiny.

-Jag vet! svarade jag.

När konserten var slut så reste alla sig och började röra sig mot utgången. Destiny och jag gick bort till Victoria och jag visade henne lappen. Hon tittade storögt på mig och sa sen ”Din lyckost!”. Vi bestämde att de skulle gå till ett café eller något sånt och så skulle jag ringa dem senare så fick de komma hit igen så vi kunde gå tillbaks till hotellet tillsammans.

Det var ofattbart att jag skulle få träffa mina största idoler. Det kändes bara så overkligt allt ihop. Jag gick backstage och visade lappen för en vakt, han ropade till sig någon som kunde visa mig vart jag skulle gå. Personen presenterade sig som Mike. Vi gick längs en lång korridor fylld med människor, när jag började känna mig snurrig. Jag försökte dra djupa andetag, men jag kände hur lungorna började dra ihop sig. Jag stannade upp och började rota i min handväska efter min inhalator, men jag kunde inte hitta den. Den var inte där, jag måste ha glömt den på hotellrummet. Nu kände jag mig svimfärdig och försökte dra in luft i lungorna utan att lyckas.

-Are you okay? frågade Mike.

Innan jag hann svara, sjönk jag ihop ner på golvet. Många rusade mot mig, det sista jag såg innan allt slocknade var en massa bekymrade ansikten som tittade ner på mig.

Liams perspektiv

Jag hade precis kommit ut ur omklädningsrummet när jag såg hur en tjej ramlade ihop. Alla som såg vad som hände stannade upp och många inklusive jag rusade fram till henne.

- What happened? utropade jag. Someone call for an ambulance, sa jag samtidigt som jag böjde mig ner brevid henne.

-I’m calling them right now, svarade någon.

Jag vände först henne så hon låg på sidan, sen kollade jag hennes puls, den var väldigt svag.

-Mike, what happened? frågade jag.

-Um, I don’t know. I was showing her the way to you guys and suddenly she just fell, svarade Mike med oro I rösten. She is one of the five that was lucky to get to meet you, her name is Sharon.

Snart var några sjukvårdare här och lyfte upp Sharon på en bår innan de gav sig av så frågade de om det var någon som kunde följa med till sjukhuset. Jag tog ett snabbt beslut erbjöd att jag kunde följa med. Jag fick hoppa in i ambulansen och sitta där bak med några sjukvårdare och den här tjejen Sharon som låg medvetslös på båren. De hade gett syrgas till henne så att hon skulle kunna få i sig tillräckligt med syre.

A Dream Come True - kapitel 7

A Dream Come True En kommentar
Förra kapitlet:

- Now we’re going to sing the last song for tonight, sa Liam och musiken började spela. De började sjunga Moments. Under hela tiden hade jag lyssnat uppmärksamt och inte ännu tittat under min stol. Destiny knuffade till mig och frågade om jag hade någon lapp under stolen. Framtills nu hade jag inte haft en tanke på att kolla under stolen. Jag lutade mig fram och stack handen under stolen...

 
 

Jag kände en bit papper som satt fast under under min plats, jag drog loss pappret och  vecklade upp det. Jag läste vad det stod på lappen, jag kunde knappt tro det. På lappen stod det att jag var en av de fem som fick gå backstage.

- Destiny! Titta! utropade jag och tryckte upp lappen i ansiktet på henne. Hon ryckte åt sig lappen och läste vad det stod. Hon pep till och tittade upp på mig med ett stort leende på läpparna.

-Jag kan inte fatta det! Du får gå backstage och träffa One Direction! skrek Destiny.

-Jag vet! svarade jag.

När konserten var slut så reste alla sig och började röra sig mot utgången. Destiny och jag gick bort till Victoria och jag visade henne lappen. Hon tittade storögt på mig och sa sen ”Din lyckost!”. Vi bestämde att de skulle gå till ett café eller något sånt och så skulle jag ringa dem senare så fick de komma hit igen så vi kunde gå tillbaks till hotellet tillsammans.

Det var ofattbart att jag skulle få träffa mina största idoler. Det kändes bara så overkligt allt ihop. Jag gick backstage och visade lappen för en vakt, han ropade till sig någon som kunde visa mig vart jag skulle gå. Personen presenterade sig som Mike. Vi gick längs en lång korridor fylld med människor, när jag började känna mig snurrig. Jag försökte dra djupa andetag, men jag kände hur lungorna började dra ihop sig. Jag stannade upp och började rota i min handväska efter min inhalator, men jag kunde inte hitta den. Den var inte där, jag måste ha glömt den på hotellrummet. Nu kände jag mig svimfärdig och försökte dra in luft i lungorna utan att lyckas.

-Are you okay? frågade Mike.

Innan jag hann svara, sjönk jag ihop ner på golvet. Många rusade mot mig, det sista jag såg innan allt slocknade var en massa bekymrade ansikten som tittade ner på mig.

Liams perspektiv

Jag hade precis kommit ut ur omklädningsrummet när jag såg hur en tjej ramlade ihop. Alla som såg vad som hände stannade upp och många inklusive jag rusade fram till henne.

- What happened? utropade jag. Someone call for an ambulance, sa jag samtidigt som jag böjde mig ner brevid henne.

-I’m calling them right now, svarade någon.

Jag vände först henne så hon låg på sidan, sen kollade jag hennes puls, den var väldigt svag.

-Mike, what happened? frågade jag.

-Um, I don’t know. I was showing her the way to you guys and suddenly she just fell, svarade Mike med oro I rösten. She is one of the five that was lucky to get to meet you, her name is Sharon.

Snart var några sjukvårdare här och lyfte upp Sharon på en bår innan de gav sig av så frågade de om det var någon som kunde följa med till sjukhuset. Jag tog ett snabbt beslut erbjöd att jag kunde följa med. Jag fick hoppa in i ambulansen och sitta där bak med några sjukvårdare och den här tjejen Sharon som låg medvetslös på båren. De hade gett syrgas till henne så att hon skulle kunna få i sig tillräckligt med syre.