Så som ni kanske märkt så har jag inte skrivit ett inlägg på flera månader, och har därmed inte lagt upp något nytt kapitel av "A Dream Come True", och detta är delvis för att jag har haft väldigt mycket att göra och väldigt lite tid :P Men mest så beror det på att jag inte haft inspiration eller fantasi för att kunna fortsätta skriva, så nu har jag bestämt mig för att officiellt ta en paus. Kanske kommer jag i framtiden ta tag i fanficen igen och fortsätta skriva, men just nu har jag varken idéer till fortsättningen eller lust att fortsätta med den.
Däremot så kommer jag fortsätta med det andra som jag brukar lägga upp här på bloggen ;D <3<3

A Dream Come True - Uppehåll

Allmänt En kommentar
Så som ni kanske märkt så har jag inte skrivit ett inlägg på flera månader, och har därmed inte lagt upp något nytt kapitel av "A Dream Come True", och detta är delvis för att jag har haft väldigt mycket att göra och väldigt lite tid :P Men mest så beror det på att jag inte haft inspiration eller fantasi för att kunna fortsätta skriva, så nu har jag bestämt mig för att officiellt ta en paus. Kanske kommer jag i framtiden ta tag i fanficen igen och fortsätta skriva, men just nu har jag varken idéer till fortsättningen eller lust att fortsätta med den.
Däremot så kommer jag fortsätta med det andra som jag brukar lägga upp här på bloggen ;D <3<3
Förra kapitlet:

-Well, when the people in the ambulance asked if anyone wanted to come with her and no one volunteered, I decided to go with, berättade Liam.

-That was very nice of you, sa jag med ett leende.

-Destiny? Victoria?, hörde jag bort ifrån sjukhussängen.

 

Sharons perspektiv

-You’re awake, sa Liam. Liam? Varför är Liam Payne här?!

-Um yeah, and uh... you’re Liam Payne, svarade jag förvånat och tittade undrande bort på Destiny och Victoria som stod brevid Liam.

Han skrattade till och sa ”Yes, that’s me”.

-Why are you here? frågade jag honom. Jag kunde inte komma på en enda rimlig förklaring till varför han var här.

-Well, I saw when you fainted. Then when no one could wake you up we called the ambulance and I chose to go with you to the hospital since no one else did, förklarade Liam.

-Oh… svarade jag. Det lät fortfarande osanolikt att han faktiskt hade ställt upp på att följa med en total främling till sjukhuset bara för att ingen annan gjorde det.

-Sharon, what really happened? frågade Destiny med ett bistert ansiktsuttryck.

Jag berättade för dem att jag hade fått ett astmaanfall och inte kunde hitta min inhalator I väskan. Efter det hade jag i princip bara ramlat ihop och allt hade svartnat för ögonen. När jag väl hade berättat färdigt kom doktorn in.

-Åh du är vaken, sa han med ett litet leende. Sen berättade han att det inte verkade vara någon fara med mig. Men de ville ha kvar mig här till i övermorgon, så att de kunde ta tester och se att inget i kroppen hade skadats av syrebristen. När doktorn hade gått frågade Liam vad han hade sagt, för Liam hade ju inte förstått något. Vi berättade för honom vad doktorn hade berättat och Liam verkade lättad över att det inte verkade vara något allvarligt. Jag sa till honom att han inte behövde stanna kvar här, det var ju trots allt ingen fara med mig. Men Liam bestämde att han tänkte stanna en stund till. Han gick iväg en stund för att ringa till de andra killarna och berätta var han höll hus. Då passade Destiny på att skälla ut mig.

-Sharon! Hur kunde du glömma att ta med din inhalator?! utropade hon argt.

-Eh, jag vet inte. Jag tänkte bara inte på det, svarade jag skamset utan att lyfta blicken och se hennes arga ansiktsuttryck.

-Fattar du hur orolig jag blir för dig? Hur många gånger ska du hamna på sjukhus för att du glömmer din inhalator innan du fattar att du alltid måste ha med den?

-Några gånger till kanske, sa jag med ett litet leende, men efter en snabb blick på Destiny så försvann leendet direkt.

-Okej, okej. Jag ska skärpa mig, sa jag sen.

-Bra, sa hon och satte sig ner på sängkanten.

-Sharon borde inte du ringa dina föräldrar och berätta vad som hänt? frågade Victoria. Det hade jag inte tänkt på, men det var klart jag behövde det. Hemresan var nu tvungen att skjutas upp en dag eftersom jag skulle ligga kvar på sjukhuset tills i övermorgon. Jag ringde upp mamma och pappa, och berättade vad som hade hänt. Först blev de båda väldigt oroliga, men jag lyckades lugna ner dem lite åtminstone innan vi hade pratat färdigt.

Liams Perspektiv

Jag gick ut från rummet där Sharon var och tog upp mobilen för att ringa killarna. Jag ringde upp Niall och efter ett par signaler så svarade han.

-Hi, It’s Liam, sa jag.

-Hi, where are you? Mike told us that you had went to the hospital with some girl, sa Niall.

Jag berättade allt för honom och innan vi avslutade samtalet så berättade jag också att jag tänkte stanna kvar här en stund till. När jag hade avslutat samtalet så gick tillbaks till Sharon och hennes kompisar. De satt på sängkanten och pratade med Sharon, på svenska förstås så jag förstod inget. När jag kom in i rummet så tystnade de och tittade på mig. Jag berättade att jag kunde stanna ett tag till, killarna hade inget emot det.

-Okay, but you really don’t need to waste your time staying here. I mean I’m fine, sa Sharon.

-But I want to stay, svarade jag bestämt.

_________________________________________________________________________________________

Ganska kort kapitel kanske, men ett kapitel i alla fall :D Förlåt att jag inte har lagt ut något på länge

Kommentera jättegärna! Jag vill veta vad ni tycker, berätta vad jag kan förbättra :)

 

A Dream Come True - kapitel 9

A Dream Come True En kommentar
Förra kapitlet:

-Well, when the people in the ambulance asked if anyone wanted to come with her and no one volunteered, I decided to go with, berättade Liam.

-That was very nice of you, sa jag med ett leende.

-Destiny? Victoria?, hörde jag bort ifrån sjukhussängen.

 

Sharons perspektiv

-You’re awake, sa Liam. Liam? Varför är Liam Payne här?!

-Um yeah, and uh... you’re Liam Payne, svarade jag förvånat och tittade undrande bort på Destiny och Victoria som stod brevid Liam.

Han skrattade till och sa ”Yes, that’s me”.

-Why are you here? frågade jag honom. Jag kunde inte komma på en enda rimlig förklaring till varför han var här.

-Well, I saw when you fainted. Then when no one could wake you up we called the ambulance and I chose to go with you to the hospital since no one else did, förklarade Liam.

-Oh… svarade jag. Det lät fortfarande osanolikt att han faktiskt hade ställt upp på att följa med en total främling till sjukhuset bara för att ingen annan gjorde det.

-Sharon, what really happened? frågade Destiny med ett bistert ansiktsuttryck.

Jag berättade för dem att jag hade fått ett astmaanfall och inte kunde hitta min inhalator I väskan. Efter det hade jag i princip bara ramlat ihop och allt hade svartnat för ögonen. När jag väl hade berättat färdigt kom doktorn in.

-Åh du är vaken, sa han med ett litet leende. Sen berättade han att det inte verkade vara någon fara med mig. Men de ville ha kvar mig här till i övermorgon, så att de kunde ta tester och se att inget i kroppen hade skadats av syrebristen. När doktorn hade gått frågade Liam vad han hade sagt, för Liam hade ju inte förstått något. Vi berättade för honom vad doktorn hade berättat och Liam verkade lättad över att det inte verkade vara något allvarligt. Jag sa till honom att han inte behövde stanna kvar här, det var ju trots allt ingen fara med mig. Men Liam bestämde att han tänkte stanna en stund till. Han gick iväg en stund för att ringa till de andra killarna och berätta var han höll hus. Då passade Destiny på att skälla ut mig.

-Sharon! Hur kunde du glömma att ta med din inhalator?! utropade hon argt.

-Eh, jag vet inte. Jag tänkte bara inte på det, svarade jag skamset utan att lyfta blicken och se hennes arga ansiktsuttryck.

-Fattar du hur orolig jag blir för dig? Hur många gånger ska du hamna på sjukhus för att du glömmer din inhalator innan du fattar att du alltid måste ha med den?

-Några gånger till kanske, sa jag med ett litet leende, men efter en snabb blick på Destiny så försvann leendet direkt.

-Okej, okej. Jag ska skärpa mig, sa jag sen.

-Bra, sa hon och satte sig ner på sängkanten.

-Sharon borde inte du ringa dina föräldrar och berätta vad som hänt? frågade Victoria. Det hade jag inte tänkt på, men det var klart jag behövde det. Hemresan var nu tvungen att skjutas upp en dag eftersom jag skulle ligga kvar på sjukhuset tills i övermorgon. Jag ringde upp mamma och pappa, och berättade vad som hade hänt. Först blev de båda väldigt oroliga, men jag lyckades lugna ner dem lite åtminstone innan vi hade pratat färdigt.

Liams Perspektiv

Jag gick ut från rummet där Sharon var och tog upp mobilen för att ringa killarna. Jag ringde upp Niall och efter ett par signaler så svarade han.

-Hi, It’s Liam, sa jag.

-Hi, where are you? Mike told us that you had went to the hospital with some girl, sa Niall.

Jag berättade allt för honom och innan vi avslutade samtalet så berättade jag också att jag tänkte stanna kvar här en stund till. När jag hade avslutat samtalet så gick tillbaks till Sharon och hennes kompisar. De satt på sängkanten och pratade med Sharon, på svenska förstås så jag förstod inget. När jag kom in i rummet så tystnade de och tittade på mig. Jag berättade att jag kunde stanna ett tag till, killarna hade inget emot det.

-Okay, but you really don’t need to waste your time staying here. I mean I’m fine, sa Sharon.

-But I want to stay, svarade jag bestämt.

_________________________________________________________________________________________

Ganska kort kapitel kanske, men ett kapitel i alla fall :D Förlåt att jag inte har lagt ut något på länge

Kommentera jättegärna! Jag vill veta vad ni tycker, berätta vad jag kan förbättra :)