Skolan var stor och gammal. Ingen höjdare precis. Det kändes jobbigt att gå över den stora skolgården mitt i terminen när alla hade hittat sin platts i klassen, annars brukar det alltid vara någon ny i början av skolåret. När jag kom in i klassrummet stirrade alla på mig. Jag ville bara bli osynlig. Min lärare hette Karin, hon var ungefär 30 år gammal, tror jag. Jag satte mig långt bak i klassrummet. Vi skulle ha matte.
Jag överlevde hela lektionen, men nu var det rast. Jag satte mig på en bänk och tittade på de andra på skolgården. Det ringde in så jag skyndade mig in. Hela skoldagen gick och mamma kom och hämtade mig. – Hur gick det på första skoldagen Claudia? frågade hon.-Bra, antar jag, svarade jag. –så bra.
När vi kom hem såg jag att de flesta kartongerna var uppackade. Jag hjälpte till med att packa upp resten. På kvällen kom pappa hem. Vi åt kvällsmat. Då undrade pappa om jag hade fått några kompisar ännu. Jag svarade: Vad tror du?!- Ja, det tror jag nog du har, svarade pappa. Jag tror inte han fattade min kommentar. Man kan ju inte få en massa kompisar på första dagen. Ibland fattar pappa inget.