Jag hade helt glömt bort att jag skulle få en hund. Åh, jag var så lycklig. Tänk att jag skulle få en hund, en alldeles egen hund! Nu var jag glad att vi hade flyttat. Jag hade två kompisar på min nya skola och snart hade jag en hund också. En liten busig valp som jag kunde leka med i den stora trädgården, som skulle sova vid mina fötter på natten och som skulle hålla mig sällskap när jag var hemma själv.
-Nu är vi framme, sa mamma och väckte mig ur mina tankar. Mamma hade parkerat utanför en stor gård. Jag hoppade ut ur bilen,skuttade fram till dörren och tryckte på ringklockan. Inifrån hördes hundar som skällde.
-Jag kommer! ropade någon. Dörren öppnades av en tjej i 30-års åldern.
-Hej! Jag heter Linnea. Du måste vara Claudia, sa hon och vände sig mot mig.
-Kom in! Valparna är här inne. Jag följde tyst efter.
Vi gick in i ett rum som såg ut att vara vardagsrummet. Där inne sprang valparna omkring. Det var Golden Retriever valpar. De flesta kom skuttande mot oss. Det var så många valpar att välja på. Hur skulle jag veta vilken som var den rätta för mig? Jag satte mig ner på knä och flera valpar försökte sätta sig i mitt knä men alla fick inte plats, så de puttade ner varandra hela tiden.
Det var då jag såg henne. Hon hade inte kommit fram för att hälsa, hon satt bara i ett hörn och kikade misstänksamt mot mig. Hon var så liten, mycket mindre än de andra valparna. Jag gick sakta fram till henne och lyfte upp henne i mitt knä. Hon hade varit för blyg för att gå fram till mig. Hon tittade fortfarande misstänksamt mot mig men verkade slappna av i min famn. En sån sötnos, jag visste att det var henne jag ville ha. Jag älskade redan henne.
- Hon är den minsta valpen, sa Linnea. Jag tittade upp.
-Är det henne du vill ha?, frågade mamma.
Ja!! svarade jag entusiastiskt. Jag var super glad, vi skulle komma tillbaks om två veckor och hämta valpen. Först måste vi skaffa saker till min hund och jag måste bestämma ett namn.
När vi kom hem ringde jag direkt till Elin och Carro, och berättade allt som hade hänt idag.
-Jag visste väl att allt skulle ordna sig, sa Elin glatt.
-Hur vågade du tro något annat, Claudia, det är väl för tusan klart att allt skulle ordna sig. Du måste vara knäpp i huvudet eller något för att tro något annat! skrek Carro så högt att jag fick hålla luren långt ifrån mig för att inte bli döv.
-Allvarligt Carro, håller du på att bli galen eller? frågade jag.
-Nej, gumman, det är säkert för att hon saknar dig så mycket att hon blir knäpp i huvudet kanske, svarade Elin. Du, vi måste faktiskt komma och hälsa på snart.
-Ja, det är klart att ni måste. Kanske om tre veckor för då har jag ju fått hem hunden så då får ni träffa henne också,sa jag. Det tyckte Elin och Carro var en bra idé.