Dagen efter när jag gick till skolan var jag på jätte bra humör. I skolan träffade jag Sandra och Alex. Jag berättade för dem att jag skulle få en hund, de tyckte att det var jätte kul. Sandra och jag bestämde att vi skulle ut och gå med hundarna tillsammans någon gång. Alex sa att då ville hon också följa med, det fick hon såklart.
När jag kom hem rusade Ville fram till mig. Han var jätte glad. ”Voff voff”, sa han. Ville, sist jag kollade var du ingen hund eller såg jag fel? Din lilla busunge”,sa jag och ruffsade till honom i håret. ”Då såg du fel, voff, hör du inte att jag är en hund? Voff, svarade han. Jag kramade honom och sa ”Idag ska vi köpa saker till hunden. Vill du följa med?” ”Jaaaa!!!” Utropade han.
Vi kom tillbaka från köpcentret precis när pappa hade lagat färdigt maten. Vi hade varit där jätte länge och köpt allt en hund kan behöva. Vi köpte matskål, vattenskål, hundleksaker, hundkorg, godis, hundmat, koppel, hundhalsband, hundbur, filt att ha i korgen och ännu en filt som vi skulle ha på golvet i vardagsrummet. Det skulle förstås bara vara det bästa för min lilla älskling. Jag var väldigt nöjd. Vi var redo. Nu saknades bara hunden. Jag hade också funderat på vad hon skulle få för namn, men jag hade inte kommit på något bra ännu. Jag ringde till Elin och Carro, de kom med några förslag. De bästa förslagen var Diana, Victoria och Lucy.
De två veckorna gick och vi skulle åka och hämta hunden. Jag hade fortfarande inte bestämt mellan de namnen. Diana lät väldigt ståtligt, Victoria lät tufft och Lucy lät bara gulligt, och jag kunde inte bestämma mig. När mamma hämtade mig efter skolan åkte vi direkt till Linnea. Linnea släppte in oss och jag ville bara rusa in och lyfta upp min lilla sötnos. Men det gjorde jag förstås inte, utan jag följde lugnt efter Linnea in till valparna.
Det första ordet jag tänkte på när jag såg henne var gullig, så då kan nikanske gissa vad hon fick heta.Hon skulle heta Lucy. Det var det perfekta namnet för henne. Ett helt perfekt namn. Jag älskade henne och jag älskade namnet. Allt var perfekt.
Jag lyfte upp Lucy och kramade om henne. Hon hade inte växt särskilt mycket sen vi var här förra gången. Först var jag lite orolig att hon var sjuk eller något sånt. Men Linnea sa att det inte var något att oroa sig för, hon skulle få en växtspurt snart. Då kunde jag slappna av igen. Jag kände att Lucy slappnade av i min famn, hon hade känt att jag hade blivit ängslig innan och då blev hon också det.
”Vad ska hon heta?” frågade Linnea. ”Hon heter Lucy”, sa jag och log mot sötnosen i min famn. ”Det passar henne”, sa mamma. Jag var överlycklig. Vi tog hem Lucy.