- Vi får gå ner och äta frukost nu. Ni får ju inte komma försent till skolan, sa mamma.
Vi gick alla ner till köket och åt frukost. Efter frukosten gick jag upp på mitt rum igen och valde ut extra fina kläder eftersom det var min födelsedag så fick jag ju klä upp mig lite. Oftast brydde jag mig inte så mycket om vad jag hade på mig, men det var kul att klä upp sig lite emellanåt. Jag satte på lite smink och sen var jag redo att gå till skolan.
Jag åkte buss in till Höganäs där jag går i skolan. Det enda jag satt och tänkte på hela vägen till skolan var att om två veckor skulle jag få se One Direction uppträdda och sen träffa dem på signeringen. Det kändes helt overkligt. Äntligen skulle jag få se mina stora idoler. Jag var så inne i mina tankar att jag knappt märkte när vi var vid skolan. Det var tur att det var några andra som också skulle hoppa av där för annars hade jag inte märkt något.
När jag kom in på skolgården rusade Destiny mot mig.
-Grattis Sharon! skrek Destiny och kramade mig. Sen räckte hon fram ett fint inslaget paket.
-Tack, svarade jag och tog emot det. Jag öppnade det. Inuti låg en One Direction tröja.
- Du måste ha den på dig på konserten! Eller vänta, du har väl fått dina presenter av dina föräldrar, sa Destiny oroligt.
- Ja, det har jag, svarade jag lugnande.
- Tack och lov! Jag trodde nästan att jag hade avslöjat den stora överraskningen, sa Destiny. Visst ska det bli kul, du och jag uppe i Stockholm och ser våra stora idoler. Jag kan knappt vänta.
- Inte jag heller, det kommer bli så roligt! svarade jag. Vi kramades igen och började hoppa.
- Vi ska få se One Direction! skrek vi båda samtidigt.
- Smurf! skrek vi båda samtidigt igen. Vi tittade på varandra och började gapskratta. Alla tittade på oss och verkade tänka ”De där är ju helt galna”, men vi brydde oss inte. Vi skulle ju få se One Direction. Vi började hoppa igen, men jag kände att jag höll på att få en astma attack så jag skyndade mig att få upp min inhalator ur väskan och andades in djupt. Destiny hade också slutat hoppa och tittade ängsligt på mig. Jag log mot henne och sa ”Det är ingen fara. Du vet ju att oftast är det inget alvarligt.”
-Oftast ja, men ibland så har det ju varit så alvarligt att du behövt åka till sjukhuset, svarade hon trotsigt.
Vi gick till vår första lektion. Vi hade matte. Jag kunde inte koncentrera mig, jag satt och dagdrömde om One Direction. De stod där på scenen och sjöng. De sjöng ”Little Things”. Sen sa Liam ”Next song is dedicated to a beautiful girl in the audience. This is for you, Sharon”. De började sjunga “What makes you beautiful”.
- Sharon, hallå Sharon! hörde jag någon säga. Jag väcktes ur min dagdröm och tittade upp. Hela klassen var vänd mot mig. Jag tittade mig förvirrat omkring. Mina ögon föll på Destiny som nickade diskret med huvudet framåt i klassrummet. Jag tittade fram, där stod min lärare Karin och tittade strängt på mig.
- Sharon, skulle du vilja svara på frågan jag ställde precis eller har du viktigare saker att tänka på än matte på min lektion?
- Ehm... ja, det skulle jag gärna göra. Självklart finns det inget viktigare att tänka på än matte, särskilt nu på mattelektionen. Det var ju faktiskt så att jag började tänka på ännu svårare ekvationer och sen drömde jag visst bort mig i mattens värld. Vad var det nu du frågade? svarade jag.
Alla i klassen började fnittra.
- Bra räddning där, Sharon. Men försök att hålla kvar tankarna till den matten vi håller påmed här i klassrummet och så kan du få dagdrömma om annan matte på din fritid, sa Karin.
- Det ska jag göra, svarade jag.
Alla i klassen tittade förundrat på oss. Lektionen fortsatte och jag slapp till och med att svara på frågan.
Efter lektionen gick Destiny skrattande fram till mig och sa ”Snyggt jobbat”. Vi gick till våra skåp och tog fram böckerna till nästa lektion som var svenska. Efter svenskan hade vi SO och sen var det lunch. På lunchen satt vi med Amanda, Madison, Alicia och Hope, några tjejer i klassen. Vi berättade för dem att vi skulle på One Direction konserten. Eftersom alla de också var fans blev de väldigt avundsjuka. Vi satt och pratade i matsalen hela lunchrasten. Nästa lektion hade jag dans och Destiny hade innebandy så vi gick åt varsitt håll.
När jag kom till danssalen träffade jag Emily, min bästa kompis på dansen.
- Grattis Sharon! sa hon och räckte över ett litet paket.
-Tack så mycket, svarade jag och öppnade paketet. Inuti låg ett skal till min mobil. Skalet var skrikrosa och med stor text stod det ”Just Dance”. Jag tog fram mobilen, tog av skalet jag hade och satte på det nya istället. Vår danstränare Helen kom och lektionen började. Vår grupp skulle vara med i en danstävling om några veckor, så vi övade på den dansen som vi skulle dansa då. Jag var i den högsta dansgruppen, vi var bara åtta stycken i gruppen så det var ganska viktigt att alla kunde vara med på den tävlingen. Det var en väldigt viktig tävling. Efter danslektionen var skoldagen slut.
Komentera gärna vad ni tycker om fanficen:D