Jag och Destiny möttes upp utanför skolan. Vi skulle gå och shoppa lite inne i stan. Vi gick längs en gata med många affärer. Än så länge hade vi inte hittat någon intressant affär så vi fortsatte bara gå.
- Oh, den affären måste vi bara gå in i! utropade Destiny och pekade på en affär som inte funnits här innan. Det var en klädaffär med väldigt snygga kläder. Vi gick in i den.
- Vad tycker du om dessa shortsen? frågade jag och höll upp ett par turkosa shorts.
- Jättesnygga, dem måste du prova, sa Destiny.
- Var inte denna tröjan snygg? frågade hon sen.
- Jo, den skulle passa jättebra på dig, svarade jag.
Vi fortsatte shoppa och gick in i lite fler affärer. Sen var jag tvungen att åka hem.
När jag kom hem var alla bilar hemma så då måste både mamma och pappa vara hemma. Jag gick in i huset och skrek ”Jag är hemma”. Jag hörde mamma ropa tillbaks från köket. Jag gick mot köket, när jag kom in i köket möttes jag av en underbar doft. Mamma höll på att laga min favoriträtt, köttfärspaj.
- Hej gumman. Var det roligt i skolan idag? frågade mamma.
- Jadå, på dansen övade vi till tävlingen om några veckor.
- Just det, jag hade nästan glömt bort det. Då är det den där stora tävlingen väl?
-Japp, det är det.
Jag hjälpte till att duka och sen när Alexander också hade kommit hem satte vi oss och åt. Efter maten plockade mamma fram en tårta som hon hade bakat. På tårtan stod det ”Sharon 17 år” med snirkliga bokstäver. Den var jättefin. Efter tårtan tittade vi på TV en stund och sen gick jag och la mig.
En och en halv vecka gick. Det var inget särskilt som hände. Det kan ha varit så att jag drömde bort mig på fler mattelektioner. På danslektionerna övade vi stenhårt och det började bli mer och mer nervöst inför tävlingen för varje dag som gick. De andra lektionerna var som vanligt. Nästan det enda jag och Destiny pratade om var konserten. Vi diskuterade vad vi skulle ha på oss, vilka låtar vi ville att killarna skulle sjunga, om vi skulle kunna se bra från våra platser och allt annat som ens vidrörde att ha något med konserten att göra. På helgen sov jag över hos Destiny. Vi låg och pratade om allt mellan himmel och jord hela natten.
Riiiiiing! Jag suckade och sträckte ut handen för att stänga av väckarklockan. Usch, måndag, skola igen. Jag drog mig upp ur sängen, klädde på mig och gick ner till köket. Där satt redan alla andra i familjen och åt frukost.
- God morgon Sharon, sa pappa.
- God morgon, svarade jag trött.
- Där är du ju, jag hade precis tänkt gå upp och kolla så att du inte fortfarande sov, sa mamma.
Jag satte mig vid bordet och började bre en macka.
- Nu är det bara några dagar tills ni åker upp till Stockholm, sa Alexander.
Jag kvicknade till, just det, det är bara två dagar tills vi åker och tre tills vi får se One Direction. Åh vad jag längtar. Jag åt färdigt, gick upp på mitt rum och gjorde mig färdig för att gå till skolan.
När jag kom till skolan stod Destiny och väntade på mig utanför.
- Två dagar kvar! skrek hon.
- Jag vet! skrek jag tillbaks. Vi tog varandras händer och började hoppa omkring. Vi höll nog på att få ett rykte som de hoppande galningarna.
Vi gick till vår första lektion. Vi hade Svenska. Sen efter det gick vi tillsammans till idrotten. Idag skulle vi köra basket. Det passade mig bra, jag gillade inte många bollsporter, men basket var en av de få jag gillade.
Jag och Destiny stod och väntade på att lektionen skulle börja. Helt plötsligt hojtade William, en kille i min klass, ”tänk snabbt”. Jag tittade upp, en boll kom snabbt farande mot mig. Jag hann inte ta emot den, istället slog den hårt mot min bröstkorg. Jag kände hur all luft försvann. Jag försökte dra efter andan, men det gick inte. Destiny såg vad som höll på och hända.
- Andas djupt, Sharon, sa hon till mig. Till de andra skrek hon ”Hjälp henne” innan hon sprang ut i omklädningsrummet för att hitta min inhalator. Jag försökte andas igen men det hjälpte inte särskilt mycket. Jag kände hur mina ben började vika sig. William rusade fram till mig och hjälpte mig att sätta mig ner på marken. Han satte sig ner brevid mig. Han såg väldigt orolig ut och det syntes att han klandrade sig själv för det som hände. Jag försökte le mot honom, men det hjälpte inte för han tittade bara på mig väldigt oroligt. De andra i klassen hade hunnit fram till mig nu och stod runt mig. Alla såg väldigt oroliga ut. Jag andades in gång på gång. Det kändes lite bättre efter varje gång jag andades in, men det var fortfarande ganska svårt att andas.
- Flytta på er! hörde jag Destiny skrika. Några i klassen flyttade på sig så at hon kom fram. Hon rusade fram till mig med inhalatorn. Jag förde den till munnen och andades in. Trycket i bröstkorgen lättade, men det fanns fortfarande kvar så jag andades in en gång till. Nu kändes det bra. Jag tog bort inhalatorn från munnen, tittade upp på alla och log lite för att visa att jag mådde bra. Jag hörde många som andades ut, precis som om de hållt andan hela den stunden när jag hade astma attacken. Destiny kramade om mig.
- Ja-jag är så ledsen. Det var inte meningen att det skulle hända, sa William.
- Det gör inget William, sa jag och log mot honom. Han log lättat tillbaks.
Idrottslektionen började, jag fick sitta bredvid och titta på de andra. Jag hade förvisso ingen astma attack längre, men det var så utmattande att jag skulle inte orka vara med och spela basket.
Resten av skoldagen gick utan några fler astma attacker. När jag kom hem gjorde jag först färdigt all läxa. Eftersom vi skulle vara lediga från skolan några dagar så var vi tvungna att göra extra mycket hemma. Efter att jag gjort läxan började jag fundera på vad jag skulle packa till Stockholm resan.
Nytt kapitel :D
Kommentera gärna vad ni tycker om det, vill väldigt gärna ha era åsikter :)